Long time, låååååångt inlägg!
Återigen lång tid sen jag skrev nåt här så det blir ett långt inlägg även denna gång ;-).
Börjar med lite foton....två från då & ett från nu.
Det första fotot är från när våran förstfödda var redo att se dagens ljus, det andra är från andra tösens dopdag & det tredje är för någon vecka sedan.
Det har hänt en hel del på dessa år... Jag har kämpat på med att gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt, bygga muskler & skapa en hälsosam, hållbar livsstil.
Det är inte alltid det går som jag har tänkt (läs sällan ;-) ) då kroppen spelar en spratt & inte vill samarbeta!
För er som inte läst nåt tidigare så kommer en resumé:
I dryga tjugoårsdåldern var jag krafigt överviktig, gick ner i vikt & "fick" anorexi. Tog mig ur det på egen hand & blev stärkt som människa, inte var det lätt men vem har sagt att det ska va det?!
Såååå, har sjukdomen endometrios vilket bland annat gör att det för vissa (vissa = för mig) är i princip omöjligt att bli gravid ens med provrörsbefruktning. På andra provrörsbefruktningen lyckades det dock & Alvina gjorde lyckan total. I & med gravididteten dundrade jag upp i vikt nåt fruktansvärt. Bara med behandlingen innan gick jag upp drygt 10 (!!!) kg. Innan behandlingen inleddes vägde jag 60 kg, när stumpan var född vägde jag 120+.. Det var inte så att jag låg & åt praliner dagarna i ända men var ju allt annat än frisk, förklaringen till den drastiska viktuppgången fick jag långt senare. När dotter nr två, Emelina, kom till världen drygt 11 månader efter Alvina var jag tung, trött & orkeslös.
Gick ner i vikt sakta men säkert & på ett hälsosamt sätt! Åren gick & jag blev tröttare & tröttare & började må sämre & sämre, sov knappt nåt & kroppen gick på högvarv, mm...
Fick diagnosen hypotyreos. Trodde jag skulle bli "som vanligt", väntar fortfarande på det!
Har även fått diagnosen IBS & har läckande tarm (låter ju sååå äckligt). Har en massa födoämnesallergier också. Känner mig som en vandrande sjukdom vissa dagar & andra känner jag mig som vilken annan frisk person som helst.
Vissa av er har kanske läst artikeln om mig i tidningen...
Spännande & skrämmande att vara med där men har fått så otroligt många positiva kommentarer & får veta att det finns de som blivit inspirerade av att läsa om min resa, mitt liv.
Sååå jag har kämpat på med att få bukt med hypon, har gått till specialist på endokrinologen i Sunderbyn men fick inte till medicineringen så jag blev bara sämre & sämre. Kunde inte träna, bara någon dag här & där. För att orka jobba var jag tvungen att sova på lunchen bara för att orka resten av dagen. Gick som i dvala dygnet runt, ständigt trött, orkeslös, inget minne, frusen & med hjärndimma. Jag har gjort ALLT som stått i min makt för att bli bra men har inte lyckats. I April var det himla nära att jag "vandrade vidare". Tjurig som jag är stretade jag emot min kropps signaler. Åkte till slut upp på jouren då jag kände att det var illa, riktigt illa. Hade då en puls på 32 & ständiga arytmier. Svimningskänsla hela tiden, hörselbortfall, synbortfall...helt väck.
Det blev ambulanstransport till lassa, inlagd med hjärtövervak i några dygn & läkarna kliade sina skallar. Gjorde arbets-EKG, fick inte upp pulsen mer än till just under 130 sen slog det bara hårdare, inte snabbare. Vilket ledde till att jag höll på att tuppa av. Läkaren som var ansvarig över mig där & då ville att jag skulle få Liothyronin (för hypon). Fick det till slut & blev även remitterad till specialister i Umeå.
Inte var jag kaxig! Rädd, ja jag var riktigt rädd faktiskt!
Specialisterna vet inte riktigt vad de ska göra, jag är (naturligtvis) ett "svårt fall". Jag har fått en revealdosa inopererad i vänstra bröstet. Den spelar in hjärtats avvikelser, arytmier, hjärtflimmer... Efter att hjärtspecialisten kollat igenom inspelningar över en tid ska beslut tas ifall att jag ska få pacemaker.
Efter vistelsen på lassa har jag varit sjukskriven. Provade att jobba 50% men "rasade" ihop & blev liggande i nästan två veckor, totalt orkeslös & väck i huvudet. Fördelen är att jag, efter att ha fått börja med lio, mår bättre än tidigare = är mer med i huvudet. Förmodligen gör det ju sitt till att jag är sjukskriven & kan vila mycket (vääääldigt mycket). De misstänker nämligen att jag även har utmattningssyndrom, inte att förväxla med utmattningsdepression. Deprimerad är det sista jag är! Vill göra en massa saker & känner en enorm livsglädje men orkar inte med så mkt mer än måstesakerna. Vardagen tar väldigt mycket energi... Träningen ger mig dock energi, då jag orkar träna. Det är inte prio ett trots att jag verkligen njuter av träningen & allt positivt den medför. Försöker ta mig ut på promenader varje dag & tränar de dagar jag orkar! Vissa dagar är det en kamp att ens ta mig ur sängen...
Jag får ofta höra; men du som ser så fräsch ut, pigg & alltid glad. Jo. det kanske men det är de dagar du ser mig = de dagar jag ÄR piggare & tar mig ut :-D! De andra dagarna vill du inte se mig, jag lovar ;-)...
Jag har gjort ett stort allergitest mot födoämnen & fått veta att det är en himla massa saker jag är intolerant mot, en del jag är allergisk mot & vissa saker som jag är känslig mot. Jag ser det som en utmaning att kunna laga mat & baka en massa nyttigheter som jag tål, roligt att labba fram recept. Vissa saker åker i soporna medans det mesta faktiskt blir riktigt gott.
Under hela denna period med kroppsras efter kroppsras har jag haft min fantastiska familj, med mina underbara barn i spetsen, som stöttat mig & funnits där med ett otroligt tålamod. De förstår att jag inte orkar det andra föräldrar orkar, att jag behöver vila mycket & att jag har sämre minne än en guldfisk många dagar. De bra dagarna blir allt fler & jag börjar orka lite mer än tidigare, dagarna med hjärndimma är inte varadag nåt mer.
Jag njuter av livet & allt vad det har att erbjuda, det hade kunnat vara värre!
Jag väljer att se detta som en utmaning, jag lär mig så otroligt mycket på vägen mot ett starkare (inte muskulärt då, där är det tvärtom) & friskare jag! Varje dag är en gåva, varje dag är unik & kommer inte tillbaka så jag väljer att göra det bästa av varje dag (hmmm, nåja nästan iaf). Jag väljer att försöka se de små & stora glädjeämnena i vardagen, njuter av mina fantastiska barns närvaro, deras röster, deras skratt, deras umgänge med kompisar men även våra diskussioner & inte alltid våra samstämmiga åsikter.
Jag vill abslout INTE att folk ska tycka synd om mig men kände att detta inlägg var nödvändigt då väldigt många runtomkring inte har en susning om hur jag har det men ändå har en åsikt! Ifall jag skulle ha fått en krona för alla "goda råd" jag fått av kreti & pleti om hur jag ska leva vs inte leva mitt liv, ja då hade jag varit rik nu! Skulle ha börjat ta betalt ju ;-).
Med detta sketalånga inlägg vill jag att DU ska försöka välja att se saker ur ett positivt perspektiv, även om det för tillfället känns svårt. Du har betydelse, Du gör skillnad & Du kan förändra mycket i ditt liv genom att försöka ha en positiv inställning istället för tvärtom. Var rädd om dig & varandra, döm inte det du tror att du ser. Stötta & peppa dina medmänniskor, bjud på ett leende & sträck ut en hand. Snacka inte skit & var inte falsk, det kommer ikapp till slut, jag lovar....
Stort tack till min underbara familj, Alvina, Emelina, mamma, pappa, brorsan, Håkan (barnens pappa, mitt X) & till mina nära vänner, ni vet vilka ni är <3 för att ni finns i mitt liv & berikar det VARJE dag. Älskar er mer än jag kan förklara & beskriva, ni är fantastiska <3 <3..
Tack även till dig som orkat läsa ända hit.Nu ska jag käka lunch & funderar på att inte vänta lika länge till nästa inlägg *ler*..
Ha en underbar dag folks!
Trackback
